Web Toolbar by Wibiya
Foreningen Norden
STOR TEKST?

KONKURRANSER

Vi planlegger ny konkurranse til våren. Se vinnerbidragene fra Dorthea og Sebastian som vant hver sin iPad i 2010.

FACEBOOK



AKTIVITETER



FLERE NORDISKE RESSURSER

Sommerjobb i Norden BioNorden
homlgard
Mångfaldens egenvärde

Av: Sebastian Holmgård, 19 år fra Jakobstad i Finland

Kring år 800 börjar något intressant hända i Norden. Hittills har Norden varit en lingvistisk enhet. Alla, norrmän, danskar och svenskar, har talat ett gemensamt språk. Nu börjar man plötsligt upptäcka skillnader i språket i öst och det i väst. Språken är fortfarande inbördes förståeliga, men skillnaden är klart märkbar. Någonting hade hänt.

Det man inte visste då var att detta var en trend som skulle fortsätta, och stundvis eskalera, över 1000 år framåt i tiden. Det som de säkert inte kunde tänka sig var att dessa språk en dag inte längre skulle vara inbördes förståeliga. Detta till trots att invånarna i, det då framtida, Norden ständigt skulle ökan samarbetet sinsemellan.

Här är vi nu. Aldrig förr har människor haft större möjligheter att samarbeta internationellt, studera i ett annat nordiskt land eller bara diskutera med människor i andra delar av Skandinavien via sociala medier och andra nya former av kommunikation. Detta till trots visar undersökning efter undersökning att unga idag förstår de andra nordiska språken sämre än den förra generationen i samma ålder. Det finns t.o.m. dialekter inom svenskan som inte är inbördes förståeliga. Låt mig berätta en historia om en incident som hände min kompis Frans.

Frans och några andra var på shoppingresa till Stockholm. De var alla från Närpes, en finlandssvensk by i mellersta Finland som är ökänd för sin breda dialekt. För att undvika
missförstånd hade de alla lagt på sin bredaste ”mumin-svenska”. Allt hade gått friktionsfritt ända tills Frans skulle beställa varm korv från en Sibylla kiosk. När han gick fram och tilltalade killen i kiosken glömde han helt bort sin fina standardsvenska och uttalade något, som är svårt att stava till med det latinska alfabetet, men som borde ha låtit något som: ”kan ett få eijn varman korv o liägg sinap åop?”. Korvkillen såg alldeles perplex ut, men hämtade sig snabbt och vände sig om och ropade till sin kollega: ”Johan, du kan väl isländska? Kan du komma hit ett slag?”.

Vad är då lösningen på vårt lilla skandinaviska dilemma? En ny röst som trätt in på scenen nyligen är Gunnar Wetterberg. Wetterberg vill att Nordens stater skall slås i hop och bilda någon slags modern Kalmarunion. Officiell litteratur, vägskyltar och sådant skulle skrivas på finska och ett av de skandinaviska språken.

Fast få är beredda att gå så långt som Wetterberg börjar allt fler anse att en ökad uniformitet vore till gagn för inter-skandinaviskt samarbete, och ett språkligt och politiskt mer homogent skandinavien skulle tveklöst ha sina fördelar. Utbyte av arbetskraft och studerande samt en lägre tröskel för internationellt samarbete skulle bidra enormt på så många områden. Trots det, kan jag personligen inte låta bli att förhålla mig skeptisk gentemot en sådan lösning.

Får jag nu presentera min egen högst ödmjuka synpunkt i ärendet? Ni förstår, i min åsikt är mångfalden av språk i Norden en rikedom. Att ha flera språk, närbelägna både geografiskt och lingvistiskt, är den bästa inkörsporten till språkkunskap i hela världen. Ur ett språkperspektiv är Skandinavien som Willy Wonkas chokladfabrik! Alla har här möjligheten att lära sig ett språk som är nära besläktat med sitt eget modersmål och dessutom ha de enorma möjligheter att få använda sina kunskaper i praktiken, vilket är nyckeln till det hela. Detta sänker i sin tur ribban för att lära sig flera språk. Förstår vi egentligen vilken guldgruva vi sitter på här?

Språkkunskap är något av det viktigaste man kan besitta i dagens värld. Så fort man lär sig ett nytt språk öppnas dörren till en hel massa positioner i arbetslivet. Än viktigare än det, så öppnas möjligheterna till att förstå människor på ett helt annat sätt. Det är ett faktum att ens språk påverkar ens identitet. Alla som är två-språkiga vet hur ens sätt att föra sig ändras när man byter språk. När man kan kommunicera med någon från ett annat land på dennes eget språk rivs en del av den barriär som skiljer människor av olika kulturer åt, och det är något av det värdefullaste jag kan tänka mig.

Dock, över allt detta. Över alla dessa praktiska fördelar som språkkunnighet innebär finns något som pratar för språkkunnighet, något allt för ofta glöms bort idag. Nämligen det, att det är roligt! Jag satt en gång på en buss när en äldre man satte sig bredvid en yngre kvinna som läste en engelsk bok. Mannen sken upp när han såg att hon läste på engelska och började prata vitt och brett på, en rätt så hackig, engelska om alla sina eskapader i USA. Kvinnan försökte vid flera tillfällen förklara att hon nog pratade svenska men mannen tog ingen notis. Till sist gav sig kvinnan och spelade med. Man kunde inte beröva en gammal man från det nöje han uppenbarligen fick av att prata ett språk som han lärt sig någon gång för länge sedan.

Denna glädje är gemensam för alla som lärt sig ett språk. De tar varje givet tillfälle i akt att prata sitt inlärda språk med någon annan, dels för att öva, men mest för att det är så förbaskat roligt!

Summan av kardemumman är alltså, enligt mig: att sammanfösa de nordiska språken till ett gemensamt språk vore en enorm förlust för världen. Förutom att alla språk har ett enormt egenvärde så berövar man framtida generationer från den bästa inkörsporten till språkens underbara värld som över huvudtaget kan låta sig finnas i dagens värld. Att istället arbeta för bättre inter-skandinavisk språkkunskap är ett lika värdefullt kall som något annat. För att det är praktiskt, viktigt kulturellt och politiskt, men framför allt för att det är roligt!
[Sleeker_special_clear]